Från ett klibbigt Phnom Penh

Har kommit till, vad som påstås vara världens Lexustätaste stad. Låt mig förklara för dig som inte är biltokig. Lexus är ett lyxigt bilmärke. Det känna lite konstigt att sitta i en TucTuc (en trehjulig mopedtaxi) och trängas med andra TucTucs, skotrar i massor och alla
flotta bilar. Inte bara Lexus utan jag har sett Jaguar, Rolls Roys, maffiga Mercedes och gula Ferrari. Samtidigt knackar tiggare på rutan när bilarna stannar vid rödljusen. Det är verkligen kontrasternas stad.

Att resa i Kambodja är en resa i historien. Staden Angkor där det kända templet Angkor Wat finns, var på sin tid och långt fram i historien världens största stad. Man räknar med att staden redan för tusen år sedan hade flera miljoner invånare. Det är lika mycket folk som idag bor i Phnom Penh, dagens huvudstad i Kambodja. Phnom Penh är en stad som växer hela tiden. När man reser i staden slår det en att överallt pågår bygge. Hus, vägar, broar... det grävs och byggs överallt. Trafiken är sanslös. Det är ett äventyr varje gång man ska försöka helskinnad ta sig över gatan.

Under många år har Kambodja varit ett av de länder där antalet kristna ökar snabbast i världen. På landsbygden har husförsamlingar vuxit upp överall. Jag hade förmånen att få sitta ner med den första ICBI-koordinatorn, Bountang, några timmar i går. Det var intressant att höra hans berättelse om ICBI. Han menar att ICBI, som då hade över två tusen elever under ett antal år, fått spela en avgörande roll i framväxten av husförsamlingarna i Kambodja. Idag växer fortfarande husförsamlingarna, men främst på landsbygden.

Idag var jag på gudstjänst i en av Phnom Penhs Pingstkyrkor. Jag talade i den första gudstjänsten, som hålls på khmer, och startade klockan 08:00. Klockan 10:30 började den andra gudstjänsten som hålls på engelska. Församlingen startades, av en kvinna, för snart 20 år sedan som en husförsamling och är idag en etablerad församling i Phnom Penh. Samma vittnesbörd hörde jag från stadens största kyrka med ca:2000 medlemmar. Den startade som en husförsamling med 5 medlemmar.

I morgon ska jag sitta ner med ledningen för FEBC, en radiomisson som är vår partner här i Kambodja. Vi ska tala om framtiden. Hur vi på bästa sätt ska kunna fortsätta vara en välsignelse för Kambodjas växande församlingsrörelser. Utmaningar saknas inte!

När jag i morse åkte taxi till kyrkan samtalade jag, som svenskar ofta gör, med honom om väder och vind. Regnperioden skulle ha börjat redan i maj månad, men sa han bekymrat: "nu är det slutet av juni och vibbar fortfarande inte fått något regn". Idag gick han bönesvar. Himlen öpnade sig och regnet vräkte ner under en knapp timmes tid. Luften blev så där klibbig som det blir när regn kommer i tropisk värme. Man behöver inte gå långt innan svetten rinnetvskönt innanför skjortan.

Hälsningar från en klibbig
Paul Waern
Verksamhetsansvarig ICBI

på resa i SydOstAsien

Laos i mitt hjärta!

Jag har varit här många gånger och ändå blir man lika glad varje gång.
Ungefär 26 timmar från det att jag reste från ett lite regnigt och kallt Mullsjö stiger jag av planet i Vientiane, huvudstad i Laos. Det är söndag eftermiddag när jag landar i Vientiane och termometern visar på ca: 34 grader i skuggan. Det är skönt! Men det är inte bara luften som är varm - det här landet är fyllt med varma goa människor. Överallt möts man med värme och ett brett leende. Jag möts på flyget av ICBIs koordinator i Laos, pastor Bounthanh. Vi tar oss in till stan, men hinner inte checka in på hotellet innan det är dags för de första mötena. Först en kort hälsning hos mansgruppen och sedan har jag förmånen att få tala till församlingens ungdomar här i Anou Church.
Ungdomarna träffas på söndag eftermiddag, efter gudstjänsten och en bit mat, samtidigt som de gifta kvinnorna träffas i ett rum och männen i ett annat.

Det betyder att på söndagar är man är i kyrkan från morgon till kväll.
Här har man inga bänkar i kyrkan, utan man sitter på kuddar på golvet. Framför alla på golvet ligger deras biblar - alla har biblar med sig. Det är extra intressant eftersom man inte trycker några biblar i landet. Lao Evangelical Church är en ung rörelse. Då tänker jag inte på deras historia utan på att den till stora delar består av unga människor. Unga brinnande kristna som upplevt Jesus i sina liv och är beredda på att betala ett pris för att följa honom. Känns bra att få dela lite från Guds ord med dem.
Efter att hittat mitt lilla hotel på en bakgata i stan somnade jag gott.
Vaknar upp till en ny intressant dag. Idag ska jag vidare till Luang Prabang i hjärtat av Laos. Kommer att möta ICBI elever där tillsammans med vår ICBI koordinator Bounthanh.
Jag hör av mig igen.

Paul Waern
Verksamhetsledare ICBI
på resa i Sydostasien.

Gott Nytt År!

Varje år är det likadant. När man närmar sig nyårsdagen blir man lika frapperad över hur oerhört fort ett år går. Man kan bli nästan lite nojjig över att tiden går så fort och man tar inte tillvara den så som man tycker man borde ....
Då brukar jag ibland tänka på tiden i Afrika. Jag hörde aldrig några kommentarer över huvud taget om tiden. På något sätt var man mer befriade från tiden. Man brukar säga att vi i västerlandet lever i en digital värld med ett digitalt tänkande. Tiden är som en tidsaxel som hela tiden går framåt och där tiden aldrig kommer tillbaka. I Afrika har man en analog syn på tiden. Den går som gamla klockor runt runt. Det jag inte hinner idag klockan 15.00 hinner jag säkert i morgon klockan 15:00. Tiden kommer ju alltid tillbaka. För en stressad västerlänning kanske frustrerande, men för livet tror jag det är ganska bra. Jag tror jag har en Gud som ser tiden analogt. Året som gått kommer naturligtvis inte tillbaka, men minnena från året som gått lever jag med. Jag har haft ett år då jag mött så otroligt många sköna människor runt omkring på vår jord.

Sköna människor i Asien, Latinamerika, Afrika med namn som Son Sey, Kodjo, Dabu, Florenciani, Thein, Walada, Alvarado, Salun, Sadiki, Bounthanh, Kumi, Li, Carrasco...
Jag kallar dom alla för mina vänner som jag tackar Gud för att jag fått lära känna.


När jag önskar alla ett Gott Nytt År, så skickar jag en speciell önskan, och bön, om just ett Gott Nytt År till dom som behöver det bäst.

Jag tänket på Syd Sudan som jag önskar ett År då freden faller på plats och man kan börja bygga upp sitt land igen.
ICBI håller på att bygga upp en distansbibelskola där, och det är en önskan att 2015 ska bli året då den kommer igång och blir till uppbyggelse för alla de församlingar som växer upp som svampar ur marken i Syd Sudan.

Min tanke går till på Kongo /DRK) där jag önskar att världssamfundet till slut ska höja rösten och säga att nu är det nog. Det är nog av våldtäkter, förtryck och skändande av mänskliga rättigheter. Jag önskar att 2015 skulle få bli ett Gott År för Kongo.

Jag besöket Kongo under året som gick och hade glädjen att vara med på 90-årsjubileeum i församlingen på Lemera. Jag mötte då också ledare för Pingstsamfundets barn och ungdomsarbete och fick samtala om ICBI. Nu ser jag fram emot att få komma tillbaka under 2015 för att planera starten av uppbyggandet av en ledarträning för alla de mängder av söndagsskollärare och ungdomsledare som finns i landets kyrkor. Evangeliet och församlingen är Kongos hopp!

Min önskan om ett Gott Nytt År går till vännerna jag mötte i Stolipinovo, Bulgarien. En söndagskväll i höstas reste jag tillsammans med några vänner till utkanten av den vackra staden Plovdiv. Strax innan floden Maritsa svängde vi av och kom plötsligt in i något som såg ut som en krigszon. Vi hade kommit till Stolipinovo - mitt i Europa.

 Befolkningen i Plovdiv kallar det för ett ”Ghetto”. Stolipinovo, med ca: 40.000 invånare, skiljer sig från andra områden i Bulgarien som domineras av romer, genom att endast 5.000 av invånarna identifierar sig själva som kristna, medan den stora majoriteten utgörs av muslimer och turkisktalande romer.

Den sociala situationen i Stolipinovo är katastrofal. När man åker in i området är det som om man kommer till en krigszon. Området som en gång var ett normalt höghusområde i utkanten av Bulgariens näst största stad, Plavdiv, är idag ett ghetteo som ser ut som en sophög. Här sker ett mord i veckan, elva bilstölder eller rån per vecka.. listan över kriminaliteten kunde säkert göras längre.

Vi mötte pastor Sunaj och hans församling på en gudstjänst söndag kväll. 

Det var en fantastiskt upplevelse. Mitt i ghettot bland illegalt uppsatta skjul fanns ett ”skjul” som fungerade som en liten kyrka.

Insidan var täckt av spånskivor och man hade en ved kamin mitt i kyrkan för att hålla värmen uppe. Ljuset kom från en ensam glödlampa i taket. Gudstjänsten var på turkiska och romska. Vilken upplevelse att få vara med på denna gudstjänst – ett ljus mitt i ett annars ganska kompakt mörker. Jag ber och önskar att 2015 ska bli ett Gott Nytt År för Stoliponovo. Dom behöver det! 

Också i Bulgarien har jag förhoppningen att ICBI under året ska komma igång med förberedelserna för en bibelskola för Bulgariens romer.

Det var några axplock från resor och människor jag mött under 2014. Naturligtvis kunde listan av fantastiska människor jag mött, både hemma i Sverige och runt vår jord, kunna göras längre. Men jag stannar här för denna gång och önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Vill Du vara med och stödja ICBI, och arbetet med att träna pastorer och ledare ut över vår värld så är Du mer än välkommen! Vårt bankgiro nummer är 5379-7734

Paul Waern

Verksamhetsledare Distansbibelskolan ICBI

I hjärtat av Afrika.

Detta blogginlägg kommer från hjärtat av Afrika, men också från Afrika i mitt hjärta.

När jag var liten hade jag en liten gubbe som stod på en träsockel. När man tryckte under
sockeln föll gubben ihop, men så fort man släppte reste den sig igen.
Jag kom att tänka på den där gubben när jag i förrgår satt på avslutningen på 90-årsjubileet på Lemera.

90-års jubileum på Lemera, Kongo.

Tusentals människor, unga och gamla dansar av glädje till sånger om vad Gud gjort, körer avlöser varandra och dom tycks aldrig vilja sluta. Det går inte att ta misste på glädjen!
På vägen upp till Lemera, som ligger fantastiskt vackert uppe i bergen i Kivuprovinsen, passerade vi ett litetsamhälle som heter Luberizi. Alldeles vid vägkanten ser man en massa kors och gravar efter 37 personer som hade kommit till ett bönemöte, men som blivit brutalt mördade, som toppen på en våldsspiral. Dom där korsen står där, nästan som en symbol över våld, krig och vanstyre, som aldrig verkar ta slut i Kongo.
Kontrasten till glädjen vid Lemeraförsamlingens 90-års jubileeum några månader senare är himelsvid.

,Innan konferensen på Lemera besökte jag Uvira där jag, efter att med min familj ha bott och arbetat där under sju år, har mycket av mitt hjärta. Nu sag sitter med bibelskollärarna och hör deras berättelser om plundringen under kriget, efter att vi flytt till Sverige. Jag ser det med egna ögon. Soldaterna lämnade bara ett tomt skal efter sig när man hade invaderat bibelskolans internat. Dörrar togs bort, sängar, madrasser, garderober, ja allt som gick att få bort. Elever och lärare fick fly för sina liv. En av lärarna fick reda på att han stod på en dödslista tillsammans med ytterligare några pastorer. Man flydde upp i bergen, sov under buskar, aldrig två nätter på samma plats...
Nu har det varit lugnt sedan nyår berättar man och man ser att hoppet finns om att äntligen slippa göra som gubben från min barndom, falla ihop, resa sig, falla ihop, resa sig....

Mitt i allt detta elände finns Guds församling. Den blir på något sätt en bild av att det finns hopp, till och med för Kongo. Jag hade ett mycket intressant samtal med några av ledarna för barn och ungdomsarbetet i Pingströrelsen i Kongo. Vi samtalde om möjligheten att starta en ICBI utbildning för alla hundratals, ja tusentals söndagsskollärare, barnkörledar etc.
Det skulle vara enormt roligt om vi kunde få till något bra morgondagens kyrka i Kongo - för barnen i Kongo.

Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem. Tacksam för möjligheten att ha fått möta dessa hjätar, som ständigt reser sig upp och går vidare.  Tacksam för Sverige men utmanad att  vidare!

Paul Waern
från hjärtat av Afrika.

Fantastiska människor

Det bästa med att resa är mötet med alla fantastiska människor .

Just nu befinner jag mig i Dakar, huvudstad i Senegal på Afrikas västkust. Senegal är ett land på drygt 12 miljoner invånare och ligger så långt västerut du kan komma i Afrika.
Här, i det muslimska västafrika, håller ICBI på att tillsammans med Assemblées de Dieu Senegal att starta en Distansbibelskola.
Jag sitter hemma hos den pastor som är utsedd att leda arbetet med ICBI, eller IBIM som det heter här i Senegal. Han är drygt fyrtio år och stora ärr i ansiktet talar om att något måste ha hänt. Han berättar. "Jag växte upp i en muslimsk familj, gick i moskén, fastade... Jag var en god muslim redan som liten. Jag hade en sjukdom som finns här i Afrika som ger svåra sår på kroppen. Mina sår kom i ansiktet. Jag var tvungen att ha ett skynke för att dölja mitt ansikte, för att folkskollärare stå,ut med mig. Jag blev så dålig så jag dog, men när man skulle linda mig i det tygstycke jag skulle begravas i vaknade jag till liv igen. En dag stod jag på en fotbollsmatch, när mannen bredvid mig började tala med mig om de goda nyheterna - Bibelns evangelium. Det var första, gången jag hörde de och jag försökte slå  bort det från mina tankar. Jag var ju muslim och hade lärt mig hata kristna. Men jag kunde inte glömma orden om förlåtelse."
Ett tag senare flyttar han hemifrån för att studera, då fattar han beslutet att bli en Jesu lärjunge. Det gjorde att jag blev utslängd från sin familj, vänner...

Han berättar hur Gud helade honom, även om ärren finns kvar, hur han blev pastor, hur hans pappa på sin dödsbädd ber om förlåtelse för förföljelsen han utsatte sonen för och tar emot Jesus i sitt liv. Han berattar hur det idag är många i hans släkt som är troende, finns en kyrka i hans hemby....

Att möta människor som har en livshistoria att beratta gör livet rikt.

Paul Waern
Dakar, Senegal

PS.  Min favorit selfie from Senegal

 

slaktaren räddade familj

Det är alltid fascinerande att höra människors livsberättelser.

Martha Benitez,19

Ibland kan vi arbeta tillsammans med, umgås som vänner med människor, men vi vet väldigt lite om dom. Ett tips, be dom berätta sitt livs berättelse.
Jag har ju förmånen att möta massor av olika människor från många hörn av jorden. En av dem är Martha Benitez, 19. Hon är en av eleverna på ICBI´s bibelskola i Paraguay. Hon och ett 25 av alla elever här i landet var med på helgens seminarium. Jag frågade hur hon kommit till tro, och det var då hon berättade sitt livs historia. Hon berättade om slaktaren hemma i byn som räddade hennes liv.

Martha får sitt diplom efter att ha avslutat första året av tre
på ICBI bibelskola i Paraguay. 

Från 5 års ålder hade hon varit sjuk. En hjärtsjukdom som enligt läkare med största sannolikhet skulle ta hennes liv.  Hon berättar: "Pappa skulle just sälja huset för att få pengar till en sista operation. Då kommer slaktaren, som mamma brukade köpa kött avgå besök. Just den dagen hade jag hög feber och mådde mycket dåligt. Mamma hade varit och handlat hos honom och han hade frågat henne varför det så ofta kom taxibilar hem till oss. Mamma berättade om min sjukdom och hur ofta jag fick kramper så man måste ta mig snabbt till sjukhus. Han frågade om han fick besöka mig, och mamma sa att det gick bra. Nu kom han. Ingen av oss visste att han var kristen, ingen visste att denna kväll när han kom på besök hade han bett alla sina kristna vänner att be för mig. Mamma trodde att han var någon  form av spiritist. Han ber en enkel bön för mig och går. När han går händer något märkligt. Febern går ner, jag blir hungrig och frågar efter mat.
Jag blir bara bättre och bättre och till slut tar mina föräldrar mig till läkaren som skulle operera mig. Han bara skakar på huvudet och undrar vad som hänt - jag behövde ingen operation, han kunde inte hitta något fel på mig. Slaktaren kom tillbaka efter ett tag. Han berättade att han var med i en protestantisk kyrka några kvarter ifrån där vi bor. Pappa följde med dit och efter ett tag blev pappa frälst, sedan gick min bror till kyrkan och han blev också frälst, och det dröjde inte länge innan jag också var frälst och jag fick växa upp i kyrkan. Idag läser jag till psykolog och varje söndag läser jag på ICBI´s bibelskola. Jag vill lära mig mer om Guds ord, för det har förvandlat mitt liv" säger Martha med ett leende.

Nu går jag mot slutet av min vistelse här i Paraguay. Både Erik och jag är helnöjda med veckan. Kanske hinner jag komma tillbaka en gång till innan jag kommer hem i mitten på nästa vecka.

Ha det bra - njut av våren!
Paul Waern
från Latinamerika.

På väg igen!
Förra resan gick österut till Asien - nu vänder jag kosan sydväst till latinamerika.
Det känns nästan som om man är på väg hem och inte bort. Det brukar vara kallt och ruskigt och man ska åka till värmen, men idag när jag kom till Landvetter var det varmt, soligt och helt fantastiskt. Men jag tror på värme i Paraguay också. Det är alltså dit jag är på väg, till hjärtat av Sydamerika. Jag skall möta de olika latinamerikanska ländernas ICBI ko-ordinatörer under några dagars seminarie om det gemensamma spanska programmet och om den webbbaserade bibelskolan som vi håller på att ta fram.

Jag är ju ingen datanörd, så med på resan har jag en riktigt datanörd, Erik Thunberg från IBRA. Jag hoppas i alla fall han kommer med. Han flyger från Stockholm och jag från Landvetter,Göteborg och vi ska sammanstråla i Frankfurt, för att sedan resa tillsammans till Asuncion, Paraguay.

Jag hoppas kunna återkomma med någon mer blogg under resan, om det bara finns internet uppkoppling på ITF bibelskola där vi ska bo och ha seminariet. Där kommer jag också möta ett 75-tal ICBI elever för några bibelstudier några av dagarna. Det ska bli väldigt roligt att möta medarbetarena i Sydamerika igen - det är nästan två år sedan sist.

Ha det bra och njut av vårvärmen i Sverige.
Kom ihåg - Han lever!

Paul Waern
På väg tillLatinamerika 

Laos tar emot med värme - och myrägg.

Att komma till Laos är att möta värme. Värme från varma fantastiska människor och den sköna varma temperaturen i luften. Värmen i luften stod på 42 grader när vi landade i Vientiane och dagen därpå hade den stigit med ytterligare några grader. Temperaturen i luften börjar snart matcha värmen hos folket. För här känner man sig alltid varmt välkommen.

Det är något speciellt med livsstilen här. Den är avspänd och skönt tillbakalutad. Det känns som om stressen lite rinner av en, bara man går runt på gatorna här i stan eller sitter ner och samtalar med vänner sedan gammalt. Jag njuter av att vara tillbaka.

ICBI har funnits här i några år och hjälpt församlingen med träning av deras hemgrupps ledare. Nu håller vi på att utvidga arbetet till att mer vara en hjälp för pastorer, evangelister och söndagsskollärare. Vi har tillsammans beslutat för att starta verksamheter på fyra platser runt om i landet. Av den anledningen gav vi oss av på en resa till en av de platser där flest turister kommer - Luangprabang.
Bara resan var ett äventyr. Efter drygt tre timmar stannade vi Vang Vien för att äta. Vi satt vid flodkanten och åt fantastiskt god stekt fisk och i bakgrunden reste sig bergen med de mest förunderliga formationerna. Det är en mäktig syn!
Vi hade sex timmar till i bilen innan vi skulle vara framme i Luangprabang, så det blev en kort paus. Det blev ytterligare en timma, eftersom vi på de slingriga serpentinvägarna råkade ut för punktering. Han som körde bilen visste inte var varken reservhjulet eller domkraften fanns, men med gemensamma ansträngningar lyckades vi till slut byta däcket och fortsätta vår resa. Vid åttatiden på kvällen åker vi in i Luangprabang.

Lungprabang är det stora centrat för buddhisterna här i landet och hit kommer människor från stora delar av världen för att besöka några av stans många tempel. Stan är också fylld av unga backpackers, med sina ryggsäckar, som söker äventyret i Laos. Men här finns också den evangeliska kyrkan som växer. När vi satt ner och samtalade visade det sig att man önskar hjälp med att utbilda 80 ledare. Söndagsskollärare, pastorer etc.
Vi hade fantastiska dagar då vi mötte alla dessa varma och hängivna människor med stor tro på en stor Gud. Människor som inte alltid har det lätt, men som fattat sitt beslut att följa sin övertygelse, kosta vad det kosta vill. Vi har så mycket att lära av dem.

1 hg myrägg 10.000 LAK = 10 kr.

Hemresan blev inte lika dramatisk, men bjöd ändå på en trevlig överraskning. Vi stannade till vid en försäljare som stod efter vägen, för att köpa lite lunch. Det visade sig att det hon sålde var myrägg. Några av äggen hade redan blivit larver, men smaken var ungefär den samma som äggen, det bara kittlade lite mer i munnen när man åt. Jag kan lova att vi inte åt så vi blev mätta, men det var roligt att prova på.

Jag är så tacksam för några fantastiska dagar som blir värdefulla inför framtiden.
Tack för att du är med och stöder vårt arbete utöver världen.
Vill du ge en gåva 5379-7734 märk talongen "Laos"

Paul Waern
Verksamhetsansvarig ICBI

Vara på Kurs - kan det vara roligt?

Vi är många - flera hundra som är på kurs tillsammans! Amerikanare, Australiensare, Araber, Asiater och Europeér - alla är vi här för att vi bär på drömmen att betyda något för att Guds rike ska växa. Hela dagarna sitter vi i olika seminarier för att lära mer och på kvällarna blir det samtal. Man utbyter erfarenheter, planerar projekt eller bara njuter av att få möta "syskon i Guds familj" från hela världen, som dessutom jobbar med liknande saker.

Jag är alltså på "kurs" och börjar närma mig slutet på första delen av min resa. Flera av våra partner är också med på kursen och några nya bekantskaper har jag suttit ner med och planerat insatser för framtiden. Det känns väldigt roligt!
Kursen hålls på en fantastisk anläggning utanför Chiang Mai i norra Thailand. Anläggningen är som en blandning av botanisk trädgård, Zoo och hotell. Det är så stort område så att deltagarna blir körda ut till de olika seminariehallarna, i små tåg. Det känns som om man är på Disneyland eller något i den stilen.

I morgon bitti klockan fem, får jag ett frukostpaket levererat till mitt rum och sedan bär det av till flyplatsen här i Chiang Mai, för vidare transport till Suvarnabhumi flyplats, i Bangkok. Om allt har fungerat ska jag möta pastor Tommy
Wallin där, och vi ska tillsammans åka till Laos.
Jag hoppas han står där vid gaten, för flyget till Vientiane, i morgon….

Paul Waern
ICBI

Dakar är mer än ett rally

Dakar bjuder på en fantastisk natur.

Dom flesta som hör namnet Dakar tänker på "Paris-Dakar rallyt" som startade i Paris och hade målgång i Dakar, Senegal. Men Dakar är så oändligt mycket mer än ett rally. Här, så långt väster ut som du kan komma i Afrika, möter dig ett fantastiskt folk och en natur som är spektakulär. Dakar ligger precis vid havet och på en del ställen ser du atlantens vågor rulla upp emot en vit sandstrand och en bit därifrån reser sig klipporna och landremsan spikrakt upp och Atlanten slår med våldsam kraft oin mot bergväggen. Du ser fiskare gå ut med sina typist båtar målade som med graffiti. Det är en märklig blandning mellan storstad och fiskeby.


Nu är jag inte här för att  se på Senegals fantastiska natur utan för att möta samfundsledningen i Assemblies of God. Vi har suttit ner hela dagen och samtalat om möjligheten till ett samarbete omkring en distansbibelskola här i landet. Precis som i många andra länder i Afrika har Senegal en mängd olika stamspråk, förutom franskan som är det officiella språket. Eftersom målgruppen för ICBI är pastorer och ledare som inte annars har möjlighet att gå på en bibelskola så enades vi om att försöka driva bibelskolan på ett antal av de största stamspråken i landet.
Det är inspirerande att sitta ner med människor som brinner för sitt lands förvandling och samtala om hur vi tillsammans kan arbeta för att Guds rike ska växa. I Senegal är över 90 % av landets befolkning muslimer, och församlingen har en enorm utmaning i att sprida evangelium till alla sina stammar och språk.

Nöjda deltagarna vid work-shopen
pm ICBI i Senegal.

När mötet var slut var det dags för mig att ta mig ut till flygplatsen. Jag lånade kyrkans dusch och bytte om till rena kläder och satte mig i bilen, men innan vi hade hunnit ut från parkeringen kändes det som om jag var jag i behov ev en dusch igen. Det blir lätt så när det är 35 grader varmt i skuggan.
Mötet med Senegal var väldigt positivt. Ett land som känns som om det är på gång framåt och en kyrka som tar uppgiften att utbreda Guds rike på allvar. Skulle vara väldigt roligt om ICBI fick hjälpa till på ett hörn!

Paul Waern
på resa i Västafrika

Ouagadougou

Ouagadougou...
Smaka på det namnet en stund. Hela namnet smakar Afrika.
Ouagadougou är huvudstad i Burkina Faso och ligger i Västar Afrika.
Jag är här för att vara med på ett seminarium som PMU har med sina partners i Västafrika. Det händer en massa bra saker som gör livet bättre för människor här, och det är ju vad mission handlar om. Antingen jag jobbar med bibelskolearbete eller byutveckling så är jag med och bygger Guds rike. En holistisk människosyn är ju bibelns människosyn och Guds intresse gäller hela människan. Vi har jobbat med påverkansfrågor, HIV/AIDS, utbildning.... men också med IBRAs evangelisation, ICBIs bibelskolearbete, barn- och ungdomsarbete i församlingarna m.m.

Ouagadoudou i all ära, en att komma ut från stan och ut på den Afrikanska landsbygden det är något annat. Jag besökte i onsdags en liten byn ett par timmars bilresa utanför Ouagadougou och där drabbades jag av det som för mig är Afrika. Enkel livsstil och fantastiska människor, där mötet med människor är viktigare är prylar. Där gästvänlighet är en naturlig livsstil.

Folket i denna by, i Sahelområdet, tillhör ett folkslag som kallas Fulani och betsår av över 30 miljoner människor, och är utspridda i flera länder i Västafrika.  99% av dom är muslimer och tillhör en av Västafrikas minst nådda folkgrupper.

Jag reste tillsammans med Marcus Lennartsson och Jonathan Ballah från IBRA. Det finns en församling som arbetar bland fulanifolket med ett koncept som kallas DMM (Disciples Making Movement). Det var en fantastisk upplevelse att besöka deras center i denna lilla by. Här, mitt i en total muslimsk kontext har man arbetat i snart sju år. Man bygger inga stora kyrkor utan konceptet bygger på små grupper som nås av evangeliet och bildar nya grupper. Under dessa år har man startat ett antal sådana här husförsamlingar med pånyttfödda muslimer.

För att nå in i sådana här områden gör man olika insatser för att vinna människor förtroende. Här hade man valt att arbeta med barn. Vi damp ner rakt i ett av veckans två barnmöte, med hundratals barn. Totalt möter man 1000 barn varje vecka. Man sjunger, har en bibelberättelse, bjuder på ett mål mat, leker. Genom barnen når man in i familjerna och byarna.

IBRA planerar ett samarbete med denna kyrka och när vi satt ner och samtalade med en av ledarna och man hörde vad jag och ICBI sysslade med blev man eld och lågor. Man har stort behov av att träna sina församlingsplanterare. Unga människor som själva har mött Jesus kommer hit till byn för träning i tre månader och ger sig sedan ut föra att starta nytt arbete i nya byar. Under sin vistelse får man träning i att vinna andra, bygga en husförsamling, träna en ny ledare o.s.v. Man får också träning i att driva en enkel affärsverksamhet, boskapsskötsel och jordbruk. Man drev en liten affär, som både var träning och inkomstkälla, en restaurang, ett litet jordbruk o.s.v.

Dessa ungdomar behöver fortsatt träning och hjälp att leda andra. Eftersom många av dom är nomader har man svårt att träffas fysiskt, men såg en stor potential att kunna göra det via mp3-spelare, minneskorten i telefoner m.m.
Jag hoppas verkligen att vi ska kunna hitta människor och  församlingar i Sverige som skulle vilja vara med och stödja och göra detta till en verklighet. De över 30 miljoner människor som är Fulanifolket, måste få höra evangeliet om Jesus Kristus - vem kan göra det bättre än frälsta och tränade Fulanis.

Paul Waern
på resa i Västafrika

Kambodja, ett land med ett obearbetat trauma.

Det här är San Suy, han är drygt 20 år och trots sin ungdom är han koordinator för ICBI arbetet i Kambodja. Han växte upp på ett barnhem i närheten av PhnomPehn Som drevs av Assemblies of God. Där fick han inte bara mat för dagen, en säng att sova i och en utbildning, han fick också lära  känna Gud och blev en Jesu lärjunge. I år går han ut sin skola och måste lämna barnhemmet där han vuxit upp och skaffa sig en egen lägenhet. Suy är inte unik i Kambodja. Här har massor av barn i kölvattnet av PolPots terrorvälde vuxit upp på barnhem. Många föräldralösa, andra på grund av familjens ekonomiska situation. Suy har fåt en lägenhet på 16 kvadrat i närheten av den plats där ICBI har sitt kontor. Han ser ljust på framtiden, även om det kan bli svårt att lämna tryggheten på barnhemmet och stå på egna ben.

När jag idag besökte en liten by och mötte elever som studerar Bibeln  via ICBI, var Suy min tolk. En av de elever vi intervjuade var Hon Punh 62 år. Han fick som 24-åring sitt liv förstört av kommunist diktatorn Pol Pot. Han, liksom tusentals och åter tusentals andra fängslades, av det mest otroliga orsaker. Det kunde räcka med att man bar glasögon, och därför räknades som motståndare till revolutionen. Under Pol Pots och Röda Khmerernas terrorvälde i Kambodja  mellan 1976-1979 tros mellan en och tre miljoner människor dött till följd av massavrättningar, tortyr, svält, fattigdom. Han berättar hur han satt fängslad tillsammans med fem andra, men bara tre av de sex överlevde fängelsetiden på tre månader. När han kom ut ur fängelset hängde tiden av tortyr och lidande med som en ryggsäck han inte blev av med. Han försökte glömma, men kunde inte. Livet måste gå vidare, men minnena lämnade honom inte, varken dag eller natt. "Jag ville glömma, jag ville lämna allt bakom mig, men kunde inte" säger Punh, och jag ser på honom att minnena gör ont.

"Inte fann jag någon hjälp i min buddistiska tro heller. Jag kände mig ständigt orolig och övergiven.
Så en dag kom vändningen i mitt liv. En dag  knackade det på dörren och in kom en man som var pastor. Han läste Bibeln och talade om Jesus. Om förlåtelse och försoning och om hopp för framtiden. Jag blev en kristen, började be och läsa Bibeln. Då kom förändringen" säger Punh men ett leende på läpparna.

Bibeln talade inte bara om att få förlåtelse utan också om att ge förlåtelse. "Nu kan jag förlåta till och med Pol Pot" säger han och jag ser på honom att han menar det, även om det inte är lätt.

Tyvärr är inte heller Punhs berättelse unik. Massor i hans generation, ja hela generationen lever med detta fasansfulla trauma. Man blir ständigt påmind om det, eftersom bödlarna och offren ibland lever i samma by, eller på,samma gatan stan. Vad som är unikt med Punhs berättelse är att fann frid och försoning. Nu är inte heller han unik, det finns fler här i landet som upplevt samma sak - att mötet med Jesu gav den frid som man längtat efter så länge!

Paul Waern
Verksamhetsansvarig för ICBI
på resa i Kambodja

På väg till Kambodja

Klockan ringde 05:00 i går morse och klockan 06:00 styrde jag kosan mot Landvetters flygfält. Det var en underbar sensommarmorgon, och det kändes nästan tråkigt att lämna Sverige när det vackra vädret nu tycks återkomma. Nu nästan ett dygn senare sitter jag på Singapore flygplats och väntar på nästa flyg till Phnom Penh. Jag fick inte någon sömn att tala om på flyget, så jag måste erkänna attjag är ganska seg just nu. Jag har nu ett antal timmar, innan flyget till Kambodja, som man ska få att gå, men är det någon flygplats där det går bra så är det här. Här finns allt! Restauranger, cafeteria , lekplats, shopping i oändlighet, biograf, spa, bönerum, fotvård.....

Jag sitter just nu framför en gigantisk TV-skärm där man visar engelsk fotboll. Här är också gratis internet, så jag har passat på att svara på en del maila och nu ska jag försöka få till min första blogg.

Nästa gång jag hörs ifrån hoppas jag alltså att det är från Phnom Pehn i Kambodja. Där har ICBI haft bibel och ledarutbildning i många år. Jag ska samtala med våra partners om framtiden.

Hur fungerar distansundervisningen?

Ska vi fortsätta?

Hur ska det i så fall se ut?
Ansvar för utveckling?
Budgetsamtal

Jag det är många och viktiga saker vi ska samtala om och det kanske inte låter så roligt med budget och organisationsfrågor, men ytterst handlar det ju om att bygga Guds rike, och något viktigare finns inte!

Vi hörs!

Paul Waern
Verksamhetsledare ICBI
På resa i SydostAsien

Vem talar Akhi?

Klockan 08.00 hämtades jag vid hotellet för att resa några mil utanför Yangon centrum. Jag ska predika i en församling som Peter Thein grundade för några år sedan. Resan går genom utkanterna av Yangon till en förort med små typiska hus stående på pålar. Här mitt i byn ligger församlingen jag ska besöka. Söndagsskolan pågår för fullt när jag kommer och klockan 10.30 ska gudstjänsten börja. Då har också regnet börjat. Det vräker ner, så många av besökarna blir försenade till mötet. I dagens gudstjänst uppmärksammas barnen speciellt. Barnkören sjunger och alla barnen har fått ballonger dagen till ära.

Mötet börjar med lovsång och glädje och efter en stund så ska man be för viktiga böneämne. Idag ber man för att man ska hitta några personer som kan tala Akhi-språket. En av församlingens nationella missionärer har nämligen hört av sig och talat om att fyra hela byar, där man är anemister har kommit till tro. Det hela började tydligen med att några av byns trolldoktorer kom till tro sedan bestämde hela byn sig för att ta emot Kristus. Man vill göra sig av med allt trolltyg, amuletter m.m. och så snart som möjligt bli döpta. Under vår gudstjänst bad vi innerligt om att hitta någon kristen som kan tala Akhi och som är villig att resa dit och undervisa dem i Guds ord.

Till slut är det min tur att predika. Med på mötet var kristna från olika bakgrunder. Omvända muslimer, buddister, hinduer och anemister. Ebn och annan buddist från området hade också letat sig till mötet.

Det är alltid roligt att predika för människor som lyssnar och lever med. Jag talar om människan dröm och längtan efter Gud. Alla människor är sökare, vi söker Gud över allt också i olika religioner. Buddisten drömmer och längtar efter en Gud som kan svara på bön, förlåta synder och älska människan som hon är. Gud drömmer också! Han drömmer om att få människan tillbaka. Hans dröm var så stark att han sände sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan få evigt liv. Budskapet landade väl och vi hade ett bra möte.

Hemresan från mötet var en resa mellan översvämmade vägar och diken. Regnet vräker ner eftersom regnperioden är i full gång. Klockan hinner bli 15.00 innan jag är tillbaka här på hotellet.
En ny fantastisk dag här i Myanmar.
Här växer Guds rike - och där Guds rike växer, växer också behovet av bibelundervisning och ledarträning. Därför känns det helt rätt att vi finns här.
Vill du vara med och stödja arbetet, sätt in en gåva på ICBIs konto Bankgiro: 5379-7734, skriv "Myanmar" på inbetalningen.

I morgon kommer fler svenskar hit. Då anländer en grupp från PMU och vi ska tillsammans möta samfundsledningen för samtal. Vi hörs!

Paul Waern
Verksamhetsansvarig ICBI