Vastafria projektet gar i mal
Sitter pa ett Internetcafé i Lome och summerar vart seminarie. (darav avsaknaden av prickar)
Som jag skrev tidigare var det valdigt roligt att traffa alla koordinatorerna, som jag tidigare inte haft formanen att traffa. Det ar inspirerande att se deras engagemang for bibelundervisning och ledartraning.
Under konferensen utokade vi var studieplan med ett antalet nya amnen. Vi beslot att lagga till nagra fardiginspelade amnen for att fa en battre balans i kursplanen. Det kandes skont att vi inte behovde bli an mer forsenade pa grund av detta, utan vi kunde anvanda redan inspelat material fran Togo.

Roligt var det ocksa att vi ganska enkelt kunde komma overens om vilket media vi skulmla anvanda oss av. Det blev MP3 format: Det visade sig att man i t.ex. Tchad var valdigt van vid att anvanda SD-kort, i andra lander skulle man anvanda MP3-spelare med USB-minne: Detta blir enklare for alla parter an CD-skivor.

Nar vi avslutada vart seminarie med att bilda en syskonring och valsigna varandra, och de olika ICBI-verksamheterna som nu kommer igang, kandes det som ett stort steg for projektet tagits. Jag tror och hoppas att undervisngen ska bli till stor valsignelse i de olika landerna. Behoven ar stora: Vi ber och hoppas att fa fler forsamlingar som engagerar sig for denna eftersatta del av Afrika.
Redan har vi borjat planera for nya amnen; nya behov och utmaningar for framtiden, men allt maste naturligtvis ha en ekonomisk tackning.
Ar du intresserad att stodja denna viktiga satsning, ga in pa www.icbi.org och ge din gava redan idag:

Manga halsningar
Paul Waern
Verksamhetsansvarig

Västafrika från sin bästa sida

Äntligen! Efter fem dagar här i Togo har jag äntligen hittat en Internetuppkoppling som gör det möjligt för mig att uppdatera min reseblogg. Hotellet jag bor på är ett billigt hotell med en väldigt dålig uppkoppling. Jag har nu tagit mig till ett av Lomes finare hotell, och här verkar det fungera.

Resan hit gick alldeles utmärkt. Klockan 03.00 var jag uppe och skottade den sista snön innan jag blev hämtad för resa till Landvetters flygplats. Jag reser tillsammans med tre gymnasieelever som har valt att göra "mission" till sitt specialarbete i sista årskursen. Roligt!

Det var skönt att lämna snöskottning och minusgrader och landa i Lomé med ca: +35 grader.

Orsaken till min resa är den träff med ICBI ledarna i de fem länder som är med i vårt regionala projekt. Förutom Togo, Mali, Benin, Guinea och Tchad.

Vi har nu tagit sista steget av förberedelser och alla de fem delegaterna som varit med åker hem med alla inspelade lektioner, manualer, instruktioner...   Äntligen ska eleverna i de olika länderna kunna börja studera Guds ord på distans via media. 

Delegater från de fem länderna

Det har varit fantastiskt roligt att möta alla ko-ordinatörerna. Hit kom Malis representant. Han har en fascinerande historia. Född i ett strängt muslimskt familj blev han snabbt själv djupt engagerad i den moské där han bodde. Han kom med i ledningen för moskén och skickades av sin far att bo hos sin farbror som var lärare på koranskolan. Farbrodern var så oerhört sträng och han fick mycket stryk. Till slut stod han inte ut, utan rymde hem till pappa. Han fick till slut börja läsa på en vanlig skola. På den skolan fick han för första gången möta evangeliet på ett begripligt sätt. Några elever från en bibelskola kom til skolan och bjöd med honom och hans kompis till en gudstjänst. Kompisen gick, men inte Job. Jag hade lärt mig att det var fel. När kompisen kom hem hade han blivit frälst. "Jag såg på honom att han hade fått något bra" berättar Job. Efter många märkliga händelser kommer till slut dagen då Job själv fattar beslutet att bli en kristen. Han upplevde att han var tvungen att få ett hopp i livet.

Morgongudstjänst 07.00 Lomé

Livet blev inte lättare efter hans beslut. Pappa som ansåg att sonen dragit vanära över familjen försökte döda honom. Han fick fly för sitt liv och hamnade hos en missionärsfamilj där han fick bo. Efter ett tag upplevde han tydligt Guds kallelse att tjäna honom på heltid, och hamnade på bibelskola. Idag är han ansvarig för ICBI Mali. 

Nu är seminariet slut och idag är det söndag - det betyder naturligtvis gudstjänst. I Onsdags predikade jag i en liten kyrka i utkanten av Lome och idag besökte jag stadens största kyrka Calvary Temple.

Mötet började 07.00 på morgonen. Klockan 09.30 började andra gudstjänsten och 11.00 den tredje, som var till för nigerianska invandrare och flyktingar. Det är skönt att vara på gudstjänst i Afrika!

Hängivenheten, antingen det är en liten gräskyrka eller den stora kyrkan i stan, är otrolig och man känner sig lika varm inombords som man gör i kroppen när temperaturen i lokalen stiger och svetten rinner bara man rör sig det minsta. Det är svårt att sitta still när den Afrikanska sången kommer igång!

Paul Waern

ICBI

Västafrika

Söndag är ju gudstjänstdag också i Indien.
Denna söndag fick jag glädjen att predika i en av New Delhis Pingstkyrkor. Efter sång, barnvälsignelse, en timmas vittnesbörd, mer sång och en rapport från en kampanj fick jag efter drygt två timmar börja predika. Det är alltid roligt att predika när man både hör och ser att församlingen lyssnar och hänger med!

Aligarh
Distansbibelskolan ICBI har precis börjat arbetet tillsammans med the Full Gospel Trust of India och har för närvarande 51 elevr på olika platser i norra Indien. Under tisdag onsdag besökte jag några av dem. Det var en fantastisk resa på många sätt.
Först skulle vi ut ur New Delhi och sedan 15 mil i sydostlig riktning. När vi planerade resa talade man om för oss att den skulle ta ungefär två timmar - den tog sex timmar. Men det var värt besväret att sitta och skumpa dessa timmar i en fullkomligt kaotisk trafik för att komma till Akrabat utanför Aligarh. I Akrabat är Joshua pastor. Han kom till byn som 18-åring nästan direkt från en bibelskola. Hela området är ett mycket starkt hinuområde, och ingen kristen verksamhet fanns tidigare i samhället.  Han började bygga relationer och vänskap med befolkningen. Efter ett tag fick han kontakt med två familjer som han började undervisa i kristen tro. Efter sex månader kom dom första till tro. Två unga människor och han började med ungdomssamlingar. En av de första som kom till ungdomssamlingarna var en tjej som var besatt av onda andar. Hon drog omkring i samhället varje natt helt ensam, utstött av samhället och till och med av sin familj. När familjen försök med både hinduiska gudar och den muslimske ledaren i samhället kallade man till slut på pastor Joshua. Man bad för flickan och efter den bönestunden sov flickan den natten för första gången på riktigt länge. Hon blev totalt befriad och när jag träffar henne så berättar hon samma berättelse. Som ett resultat av vad Jesus gjorde i flickans liv kom hela hennes familj till tro på Jesus och när jag på kvällen är med och talar på ett cellgruppsmöte i Akrabat så finns både flickan, hennes syster, mamma och pappa med.

Jag tillbringar hela dagen med att intervjua eleverna som går på ICBI och det ger mig en bra bild av hur situationen är och hur eleverna studerar. Alla bor dom på olika platser i området. Man studerar genom att lyssna på undervisningen i en MP3 spelare och sedan jobbar man med de frågeformulär som följer med. En gång i månaden träffas alla elever i regionen sin handledare och två gånger om året åker man till New Delhi för att skriva sina prov och få lite mer undervisning.

När man hör vittnesbörden om vad undervisningen får betyda för dessa tappra evangelister och pastorer som kämpar i en väldigt tuff miljö blir man väldigt tacksam och glad. Det känns väldigt meningsfullt och man blir inspirerad att arbeta vidare.

Natten tillbringade vi pastor Josuas hus i Akrabat. Det blev en lång natt. Sängen bestod av ett liggunderlag på en cm ovanpå en plankbädd. Min kropp är inte van vid denna typ av säng så det blev inte så många timmars sömn som jag hade behövt. Nästa dag var det möte med fler elever, pastorer och evangelister, för att sedan efter en middag tillsammans med alla vännerna trycka in oss i bilen för sex timmar på trasiga vägar hem till New Delhi. Vi anländer halv nio på kvällen till Hotellet, och det första vi gör är att hoppa in i duschen för att få av oss alla timmars vägdamm.
Idag, torsdag, ska jag träffa pastor Abraham Sahu som är pastor och föreståndare för hela denna rörelse. Han är en oerhört dynamisk och progressiv ledare med ett ständigt fokus på att vinna människor.
Nästa gång jag hör av mig kommer att bli från Laos.
Tills dess ha det bra!
Paul Waern
ICBI

Indien

Indien är verkligen kontrasternas land.
Men låt mig börja från början. In i det sista visste vi inte om SAS skulle gå i konkurs innan vi åkte, när vi befinner oss här, så vi inte kommer hem, eller om allt skull fungera som vanligt. Men vi kom iväg och resan gick utmärkt. Landade på Indira Gandi International Airport i tid, klockan 8.00 på lördag morgon. När vi till slut, bland massor av chaufförer, hittade han som skulle köra oss till hotellet, kördes vi genom New Delhis morgontrafik till vårt hotell. Bara det var en upplevelse - vilken trafik!

 Efter att ha tvättat av oss resdammet kom pastor Abraham Sahu, från
församlingen Full Gospel Trust of India och hämtade oss. Vi åkte igen genom denna fullkomligt galna trafik, till ett område där församlingen här har fått ett uppdrag av Indiska myndigheter att arbeta med utvecklingsarbete.

Man driver en mängd olika projekt i samarbete med både den Indiska staten och PMU. Idag skulle vi titta på kvinnoprojektet. Det här  är ett område där husen är sämre, avloppet rinner i kanaler vid gatan, HIV/AIDS- fallen fler och folk är fattiga, ändå är det inte räknat som slum. Dagen började med en samling där kvinnorna kom med sina barn, vägde dom, fick goda råd, ungefärmsom på BVC. När jag samtalade med kvinnorna som jobbade medmprojektet, och ficks se de viktkurvor man ritade på varje barn, visade det sig att fler pojkar än flickor låg över eller på den ideala kurvan för viktökning, medan många flickor hamnade under. Detta beroende på att när man inte har mat nog för alla, prioriterar man pojkarna

                                                                                                                        



Efter BVC och teckningstävling och mat för alla, drogbhelamgruppen på 100-150 kvinnor, tillsammans med några svenska män till en samlingslokal i området. Där väntade den stora !
Vilket liv!!!  

Drama, dans, mer dans och mer drama, roliga historier, skratt, indisk musik i skrapiga högtalare och en kvinnlig advokat som informerade om kvinnans rättigheter i Indien.  ja, det var en dag som heter duga! Vad underbart att se vad församlingen kan betyda mitt i ett samhälle. Hälsa, undervisning, glädje och evangeliet i en underbar blandning där allt blir lika självklart - jag tror det är precis så Herren hade tänkt detVi sov gott den natten kan jag lova!

Chile

Efter allt strul med resor från Bolivia till Chile landar vi i alla fall lyckligt och väl i Santiago på förmiddagen den 26 september.

Chile ger intrycket av att vara ett land på gång i Sydamerika. Rent och snyggt, ordning och reda och betydligt högre standard än i Bolivia.

Vi tar oss från flyget in till centrum och får tag på en buss som tar oss från Santiago till San Carlos, där vi ska ha vår konferens. Det är en nattbuss och resan tar oss ungefär 5 timmar. 05:15 är vi framme och där möter oss pastor Alvarado.
Alberto Alvarado är pastor i San Carlos och dessutom ansvarig för ICBI i Chile.





Här får vi också möta de andra representanterna för ICBI Sydamerika. Jorge Salum från Argentina, Edgardo Lopez från Uruguay, Gabriel Gonzalez från Colmbi. Så Alberto Alvarado från Chile och Hugo Carrasco från Bolivia som kom tillsammans med mig.
Från Paraguay är missionär Margareta Axell/Müller som också fungerar som min tolk under dessa dagar.
Sköna människor som finns i väldigt intressanta sammanhang. En del i starkt växande församlingar, som i Colombia, andra från mindre församlingsrörelser med svårare förutsättningar

Under några intensiva dagar samtalar vi om framtiden, planerar och inspirerar varandra för arbetet med att utbilda ledare i de olika ländernas församlingar. Här i Sydamerika har ICBI funnits längre än någon annan stans. I Colombi, startade Missionär Sune Andersson arbetet 1986, och sedan dess har hundratals av ledare fått sin utbildning genom ICBI.

I Sydamerika ärICBI utbildningen på en betydligt högre nivå än i de flesta andra länder där ICBI arbetar. I Colombia har man nu ett samarbete med ett bibelinstitut på universitetsnivå, där eleverna kan få tillgodoräkna sig den utbildning man fått på ICBI om man fortsätter sin utbildning på deras skola.

På lördagen är det ett seminarie i Pingstkyrkan här i San Carlos där Jorge Salum, Gabrel Gonzalez och jag själv får förmånen att undervisa ledare från två provinser här i Chile.
Gå gärna in på deras hemsida så kan du se lite av det som erbjuds: www. institutoibci.com


Söndagen var det naturligtvis gudstjänster.

Det var en glädje att vara i Pingstkyrkan i San Carlos på förmiddagen. Där var vi kyrkan som våra missionärer från Mullsjö, Carl-Olof och Brita Hagwall arbetat under många år. Kyrkan där har byggts av Carl-Olof. Dom arbetade också i Chillan, där Hagwall också arbetat i många år.

Klockan 00.30 tar jag nattbussen tillbaka till Santiago och sedan tillbaka till Bolivia, för att på tisdag sätta mig på flyget hem.

Det känns som det ska bli ganska skönt att komma hem, även om jag har en fantastisk resa och möter underbara människor.

Paul Waern, från San Carlos Chile

Cochabamba - Bolivias hjärta.

I hjärtat av Bolivia ligger Cochabamba, som i en gryta med mäktiga berg som ramar in staden på ett famtastiskt sätt. En klassisk missionsplats för Svensk Pingstmission. Här har massor av svenska missionärer varit och satt avtryck i staden.

Här är också hjärtat för ICBIs arbete bland Quechua talande indianer. Just nu finns 200 elever som studerar Guds ord på sitt eget språk. Motorn i arbete är Samuel Rojas, läkare och ordförande i ett av Pingstsamfunden här i Bolivia.

Efter dagens arbete på den klinik där han arbetar tillbringar han timmar, kväll efter kväll med att översätta och skriva på Quechuaspråket. Quechua är i mycket ett talspråk och förutom Bibeln är det bara ICBI som trycker material på deras eget språk, enligt Samuel.

                                                              Hela ICBI-teamet i Cochabamba, med Samuel längst till vänster

Tillsammans med Samuel och hans fru...., Hugo Carrasco som är ICBI Koordinator i Bolivia, samt tolken Secia och hennes man och deras lille son, fyller vi en minibuss och ger oss iväg på en vådlig resa.

Man brukar säga att det farligaste man kan göra på missionsfältet är att åka buss eller andra allmänna transporter. Jag håller med!

På den drygt fyra timmar långa resan genom ett bedårande vackert berglandskap med serpentinvägar som slingrar sig upp och ner mellan bergen, hinner chauffören göra minst 50 livsfarliga omkörningar som han skulle mist körkortet för hemma. Men vi kom lyckligt fram till

Ivirgarzama där vi till slut hittade ett Hotell. Hotell är kanske mycket sagt. Jag vet inte hur många som legat i lakanen innan mig, jag vet bara att jag var inte den första och förmodligen inte den sista och att handduken knappt hafe torkat sedan förra gästen. 

Men vad gör det när man på kvällen får åka en timme till byn Canvadora för att vara med på "Graduation" för den första kullen av Quechuastudenter som får sina diplom efter ett års studier.

Fantastiskt roligt att få vara med och dela deras glädje!

Paul Waern i Bolivia

Bolivia

Länstrafiken från Mullsjö till Jönköping - Swebus från Jönköping till Landvetter - British Airways till London - British Airways till Miami - American Airlines till Santa Cruz... Puhhh!!!  Jag åkte från Mullsjö 05.45 den 19:e och kom fram till Santa Cruz den 20:e 16:15  Det blir 35 timmar senare!

Men nu är jag framme!
Resan började på allra bästa sätt.

Busschauför från Jönköping var en bekant från Pingstkyrkan. Vi hade ett intressant samtal och han önskad mig lycka till på resan och vi kom överens om att be för varandra.
Det var en skön start på resan.

Lika skönt var det inte att mellanlanda i La Paz, en av världens högst belägna städer. La Paz ligger på ca 4.000 meter över havet och luften är tunn som pannkaka. När dörrarna till flygplanet öppnades och man började röra sig, var det en ansträngning att bara gå. Nästan omgående infann sig en huvudvärk som ligger kvar fortfarande. Nu var jag bara här i en timma för att sedan resa vidare till Santa Cruz, men jag ska tillbaka nästa vecka - det ska bli intressant!

Väl framme i Santa Cruz mötte mig Hugo Carassco, ansvarig för ICBI verksamheten här i Bolivia med en taxi som hade sett sina bästa dagar. När man kommer till länder som Bolivia slås man alltid av hur människor alltid hittar lösningar på problem. Taxins förarstol hade gått sönder. Det gäller att hitta en bra och billig lösning. Han hade helt enkelt svetsat fast en sådan där trädgårdsstol med trådar, som var populära i Sverige när jag var liten, där förarstolen tidigare satt - funkade utmärkt men såg lite kul ut. Nöden har ju ingen lag.

Hotellet jag bokat hade inga rum kvar, så jag blev ombokat till ett annat.
Det var ett helt OK hotell och namnet tyckte jag lät bra - "Hotel Missional".

Nu är klockan 16.00 här i Santa Crus. Jag har försökt vila lite efter den häftiga resan, men det går inget vidare, trots att man är döds trött vill inte sömnen infinna sig. Jag tror det är bäst så, då kanske man somnar i tid i kväll i stället. Om ett tag ska jag träffa den tolk från engelska till spanska som jag kommer att arbeta tillsammans med den här veckan. I morgon möter jag några ICBI studenter här i Santa Cruz och sedan reser jag vidare till Cochabamba där centrat för vårt Quechua-projekt ligger.
Det väntar en spännande dag i morgon också!

Tills vidare - Ha det bra och kom ihåg mig i era böner!

Paul Waern på resa i Sydamerika